Blommor kom med bud...

... ifrån underbara broderivänner!!

Många tårar hade runnit under den dagen och allt var jättejobbigt och då... då ringde det på dörren och ett paket överräcktes av ett blombud. När vi öppnade och läste på kortet grät vi båda en skvätt... men av glädje och tacksamhet den här gången! Stort TACK till er alla glada och omtänksamma tjejer!!

Under helgen var det träff med båda mina grupper... Quiltgruppen och Broderiklubben och jag kunde av förklarliga skäl inte vara med på nån av dem. De grupperna fungerar som en vitamininjektion och glädjekälla för mig och det känns inte bara när jag måste avstå. Men ibland är det annat som styr och då får man finna sig i det som är för tillfället.

Meeen matte... måste jag?? Fy vad skämmigt... hoppas att ingen ser mig nu!!
Att ha tratt är jobbigt för en hund... den fastnar och slår i allt  så jag sydde ett magskydd som Märta kan ha  när vi har henne under uppsikt. Såret måste ju vädras så det blir ändå tratt emellanåt.

Åhhh... dat var inte så tokigt i alla fall... hundar finner sig fort när de måste. Hon har klarat den här operationen väldigt bra och rör sig nästan obehindrat igen. Men hon får bara gå ut för att rastas och inget mer förrän stygnen tas bort 10-14 dagar ifrån op-dagen. Sen får vi så sakta börja öka på till längre promenader igen för våra vanliga aktiviteter. Det är lite svårt att hålla henne så lugn som hon ska för tillfället... men vi gör så gott vi kan.
Hon är en glad och pigg hund vår Märta! När jag hämtade henne efter operationen fick hon beröm för att hon är en så snäll och trevlig hund. De kan ju vara lite oberäkneliga när de har vaknat upp efter att ha varit sövda... men Märta och Hilda  är genomsnälla och det är vi väldigt glada över.

Solen skiner över vårt gula hus idag och även om jag är trött och ledbruten efter en natt med både tratt och Märta i min säng så känner jag mig lite lugnare och väldigt glad över det förbättringar jag faktiskt kan se!!

Äntligen orkar jag skriva lite...

... idag är dagen efter Märtas operation.

Klockan var 07.30 i går morgon när jag lämnade henne hos veterinärkliniken för att operera bort livmoder och äggstockar. Det var inte roligt... men jag visste ju att det måste göras! Allt gick bra och jag kunde hämta hem en lite sömnig och ostadig vovve igår klockan 16.00... men hon kunde gå själv! Man hade hittat en juvertumör när hon rakades inför op. Den togs bort samtidigt... när hon ändå var sövd! Livmodern såg inte frisk ut och den skickades på analys tillsammans med tumören, det blir till att vänta 2-3 veckor innan svar kommer.

Vår Märta har hunnit fylla åtta år under den här jobbiga tiden vi haft med hussens sjukdom... så det har inte varit läge för nåt kalas till Märtas ära :D. Men jag tror att hon är rätt nöjd ändå!

Husses diagnos blev än värre än vi trott... han har åtta (!!) proppar sittande på olika ställen i hjärnan... så det var kanske inte såå konstigt att han höll på att lämna oss när det hände den där ödesdigra  måndagen. Vi vet ännu inte vad man kan göra för att lösa upp dessa proppar eller hur man ska förhindra att det kommer fler! Neurolog ska konsulteras från vårdcentralens sida och sen får vi bara hoppas att det inte händer igen!!
Verkningarna av dessa proppar är inte roliga... de påverkar hans humör och han är arg för det mesta och känner att han inte klarar tekniken som han kunnat före och det mesta ÄR ju teknik idag. Sjukdomsinsikten är inte heller på plats så han vill gärna göra saker han inte kan just nu! Och då finns jag där att "skjuta" på.

Roligare kunde vi ha i det gula huset... men det är som det är och det är bara att gilla läget!!

Det kom ett uppmuntrande kort....

... med tänkvärda ord och tröst!


Det är jättefint att vila ögonen på och trösterikt att läsa!! En massa detaljer att finna allt eftersom jag tittar på det. Tack Cornelia för ditt jättefina kort... du är så otroligt duktig på det där!! Orden kan inte vara mer träffande... hur djupt man än faller kan man ta sig upp igen, bara man vill!!

I går kom min yngsta dotter och hennes dotter hit och jag lagade mat till oss. Rödspätta stod på önskelistan och det blev väl mottaget. Det är bra att nån av dem kommer för då blir det av för mig att laga mat. Det är väldigt lätt att dagen går utan riktig mat och det är ju inte såå bra med tanke på att jag ju måste orka när L kommer hem också!! Vi vet ju inte riktigt hur mycket kraft det här kommer att kräva i fortsättningen.

Konstigt nog kan jag sova, åtminstone halva natten. Framåt fyra vaknar jag och då gnager oron och tankarna på vad som kan hända fortare än vi anar. Tankar på hur livet kan bli och hur det kommer att bli i fortsättningen. Om oron för att det ska hända igen och hur påtagliga sviterna kommer att bli. Det kan jag ju inte veta men fantasi har jag så det räcker. Jag vet att L har en stor rädsla för att bli så skadad att han blir beroende av ständig vård. Han vill INTE bli en grönsak... och säg vem som skulle välja det om det fanns en valmöjlighet?? Nej... man får bara hoppas att det aldrig händer!

Idag är det ögonbottenfotografering , röntgen av halspulsådrorna och magnetkameraundersökning på schemat. Det är ju bra att de undersöker ordentligt innan de skickar hem honom. Han ligger ju på strokeavdelningen som ju är en akutavdelning så där får man inte ligga när man blivit stabiliserad... då är det hem som gäller och det oroar mig lite. Tänk om det händer nåt hemma... igen! Den oron är större nu... när jag vet att de konstaterade redan förra gången detta hände att L har åderförfettade halspulsådror! Dock inte så mycket att det var läge för att göra nåt åt det... då... det är ju ett år sen det!! Hur är det möjligt att man inte berättar sånt?? Måste inte husläkaren få kunskap om såna saker ?? Eller är jag lite ljusblå om jag tror att det finns en kommunikation mellan sjukhus och vårdcentral?? Det är ju ändå vårdcentralen som har det eftervårdande ansvaret? Jag blir inte klok på hur vårdapparaten ska fungera om det inte finns samarbete mellan akutsjukvården och vårdcentral!! Eller ska den inte fungera... kanske! L hör ju numera till den "tärande" delen av befolkningen. Tankarna är många och det kommer hela tiden nya frågor!

Jag får i alla fall komma dit idag och skaffa mig en egen uppfattning av hur han mår och det ska bli skönt. Imorgon är det ju en vecka sen han blev inlagd och MYCKET har hänt under den tiden!
Här snöar det för fullt och jag hoppa verkligen att den omtalade "snökanonen" inte ska sträcka sig ända hit... för snöskottning är nåt som jag inte klarar med min artrosskadade nacke!!

Så har vi då kommit ett steg längre i det gula huset mellan hav och sjö medan snön dalar ner. Vi börjar förbereda oss på att hussen ska komma hem igen till två hundar som bara undrar var ha tagit vägen. Sen har vi bara resten att ta tag i!!
Ha det gott därute  och stort tack till er alla som stöttar och tänker på oss!!

En dag med otäck insikt...

Igår ringde telefonen när jag var ute med hundarna på långprommis och jag trodde inte mina öron... men det var faktiskt L som var i andra änden på tråden! Han lät som om han blivit överkörd av tåget eller nåt... men han pratade. De sista dagarna har han inget minne av... men det är nog lika bra det! Men det var skönt att prata med honom, även om han inte visste vad som hänt!

Under dagen pratade jag med avdelningen två gånger och de sa att det varit jobbigt på måndagen... ungefär! Sen fick jag ett samtal ifrån överläkaren vid 17-tiden och han hade andra saker att berätta minsann! L var sååå sjuk på måndagen att de inte trodde att de skulle kunna klara honom! Plötsligt försvann han bara... blodtrycket steg och han började krampa och de fick sätta in allt vad de hade för att han skulle överleva. Stort slaganfall, blödning eller propp trodde de då och de vet fortfarande inte vad det är som händer i hans huvud. Ännu mindre.... när han kunde prata igår igen. Och jag visste ingenting!! De kunde väl ha informerat mig i alla fall!!

Det blir fler undersökningar, prover och magnetkameraundersökning för att leta svaren. Jag hoppas verkligen att de hittar svar och att det är möjligt att göra nåt åt det! Att leva i den här ovissheten är förfärligt, tankarna på vad som kan hända gör så ont!

Livet är en märklig resa och det blir som det blir. Vi kan inte komma undan det som händer hur vi än gör. Man säger att vi inte får mer att bära än vi mäktar med... men jag undrar om det inte är lite ojämt fördelat ändå!  Här i det gula huset känns det oändligt tungt just nu!!

Hemma igen efter en lång dag...

Här blir det ingen upplyftande information idag. Vi trodde ju igår att läget såg bättre ut... men under eftermiddagen blev det sämre igen och när personalen kom in i rummet låg  L  på golvet och kunde inte ta sig upp själv. Han kunde inte heller förstå vad man sa till honom... kan inte fatta att han måste ligga kvar i sängen. Sen blev han väldigt orolig och man bestämde att man måste ge honom lugnande medicin så han inte skulle skada sig. Det verkar vara fullt kaos för honom!

Det känns helt absurt att inte få gå dit och se med egna ögon hur han mår... han kanske skulle bli lugnare om jag kunde vara hos honom?? I natt började han kräkas och har antagligen smittats av vinterkräksjukan  som ju grasserar på sjukhuset! Under dagen idag var det inte bättre och man bestämde att det skulle görs en ny skiktröntgen för att om möjligt kunna se om det finns nån synlig skada. Men inget syns och svar finns inte på vad som händer.

Jag har begärt ett samtal med läkaren för att kunna få lite svar på mina frågor och jag hoppas att denne hör av sig under morgondagen. Det här är fullständigt horribelt och känns mycket frustrerande samtidigt som han ligger där hjälplös och inte kan göra sig förstådd eller få veta vad det är som händer med honom!

Besöket hos veterinären var heller ingen gjädjestund. Det blir operation... men det gick att skjuta lite på den då Märta inte verkar ha ont eller är allmänt påverkad av det som orsakar hennes blödning. Men den måste göras... och vi har satt ett datum till den 15 februari om nu tillståndet för husse tillåter det... eller nån försämring i Märtas tillstånd inträder.

Det är mycket som händer och det är svårt att hålla huvudet kallt. Det blir gärna kaos när påfrestningen blir så här stor. Hilda fick vara med mitt barnbarn medan jag var till veterinären och sen åkte vi hem till dem och Emma lagade mat till oss och jag åt den första lagade maten på flera dagar! Jag har helt glömt bort att äta och det går ju inte för sig om jag ska kunna klara den prövning som väntar oavsett hur det här går. Det blir ju ingen lätt väg tillbaka det förstår jag ju. Det som förstörs på en minut eller två... kan ta månader att reparera!

Jag tackar er alla som stöttar mig med små meddelanden på telefon, i bloggen och på mailen... det värmer mig gott i det gula huset som nu känns kallt och ensamt!

Man ska inte utmana ödet...

... och säga att inget händer här!!
Mannen i huset och hussen till nu vilsna hundar... blev hastigt sjuk idag på eftermiddagen idag. Han hade gått in till sig för att vila lite efter maten. Jag satt och läste när jag hörde honom oroligt undra vara jag var nånstans. När jag kom ut i hallen hängde han lite konstig och höll sig i väggen och sluddrade nåt ohörbart.

Vi har varit med om det förr så jag visste att nu är det en "tia-attack" eller en stroke på gång.Jag hjälpte honom till sängen, fötterna ville inte följa med så jag fick nästan släpa honom. Jag gav honom en tidning ville att han skulle läsa högt  ur den. Men det ville inte gå särskilt bra... orden ville liksom inte komma ur honom i den ordning han ville. Det blev en konstig blandning av riktiga ord och rappakalja. Oj... vad det är jobbigt när sånt händer och det är ju bråttom att komma iväg till sjukhuset även om han inte vill! Vi väntar... försökte han säga... det blir snart bättre.

Det var det bara att ringa 112 och de skickade omgående en ambulans... Tack och lov... får man nästan säga i dessa tider när det kan vara rakt omöjligt att få en sån när den behövs! Jag plockade ihop lite kläder och toalettsaker så det var klart när de kom. Jag kunde ju inte åka med... utan måste rasta hundarna och ordna med min dotter så hon kunde ta emot dem medan jag åkte till sjukhuset i Gävle. Man vet ju aldrig hur länge man blir borta i ett sånt här läge!

Konstigt nog verkade det hela bättre en stund ... och när jag kom till sjukhuset låg han och läste en bok!! Man hade gjort en del undersökningar innan jag kom och det såg bra ut. Men det ändrade sig fort och efter en stund kunde han återigen inte forma en mening. Kortslutning kan man säga! Så en stund med kontakt igen och sen började han räkna från trettio till fytiotio!
Det blev skiktröntgen som inte heller visade nåt och inläggning på strokeavdelningen. Men den påverkan som var så tydlig gör att det ändå kan vara en blödning och man bestämde att INTE ge nåt propplösande utan se tiden an under övervakning och inte göra nåt drastiskt om läget inte försämras under natten.

Som grädde på moset är det besöksförbund på avdelningen på grund av vinterkräksjukan!! Jag hämtade två lite skärrade hundar, som ju blev instängda under ambulansbesöket och sen var husse borta på allt elände. Hildaliten är skendräktig och tror nu att jag är hennes valp och plötsligt var jag borta också. Valpen på rymmen.... tänk om den svälte ihjäl?? Så jag har allt en del att förklara! Det blev lite för mycket denna dag för både mig och hundarna. Det är ju inte heller roligt att bli sjuk och drabbas av att inte kunna göra sig förstådd!!

Den här helgen i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland började inte speciellt bra och vi får verkligen hoppas att den slutar bättre än den började!
Ha det gott därute!

Inget händer här...

... men så här ser det ut!

Mitt eget space... menar jag! Men allt står stilla och samlar damm. Maskinerna står redo, men vad hjälper det när den som ska sy på dem inte kommer till skott ??Jag kollar i alla fall vad ni andra har för er och en och annan ljusglimt dyker upp och jag försöker fatta tag i dem, men de glider iväg igen.

 Här har jag allt jag behöver och skåpen är fulla förstås...tyger är så bra isolering!! Hurtsarna på hjul  är bra att kunna ställa under bordet när de inte behövs... brodeirmaskinen Janome Memory Craft  300 E (den har en del år på nacken) står vanligtvis på en sån när jag har nåt sånt på gång. Den"vanliga" Janome Memory Craft 6600 är också redo för jobb bara jag vaknar till igen! En gammal vän...  min Pfaff står under bordet som en backup och "syträffmaskin". Overlooken Husky... ifrån en bit in på förra århundradet... är lite bortglömd och undanskuffad, men får komma fram och jobba ibland.

 Jag är väl inte alldeles blockerad nu... eftersom maskinerna fortfarande står framme. Kanske det finns hopp i alla fall!? Det går liksom inte att samla tankarna för att sätta igång nåt nytt. Det går över det vet jag, även om det just nu är jobbigt!

Märta är inte bättre och vi håller på att vänja oss vid tanken på den operation som nog väntar. På måndag får vi veta säkert hur det blir... fast jag vet ju redan då hon inte slutat droppa blod. Det gör så ont att tänka på det hon har framför sig, vår lilla Märta! Förra året vid den här tiden var det vår andra lilla krake Hilda som blev opererad då hon fått en elak liten juvertumör... det var också jättejobbigt, men gick ju bra trots allt. Jag kan tycka att det inte skulle behöva bli nåt mer med våra hundar... men det får man ju inte bestämma själv förstås! Det är väl bäst att inte oroa sig innan, för man vet ju aldrig hur det blir.

Jag försöker att trösta mig lite med den tanken, medan jag sitter här i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland och plitar ner mina rader mitt i natten  i slutet på januari 2012.
Ha det gott ni alla där ute!