onsdag 1 februari 2012

En dag med otäck insikt...

Igår ringde telefonen när jag var ute med hundarna på långprommis och jag trodde inte mina öron... men det var faktiskt L som var i andra änden på tråden! Han lät som om han blivit överkörd av tåget eller nåt... men han pratade. De sista dagarna har han inget minne av... men det är nog lika bra det! Men det var skönt att prata med honom, även om han inte visste vad som hänt!

Under dagen pratade jag med avdelningen två gånger och de sa att det varit jobbigt på måndagen... ungefär! Sen fick jag ett samtal ifrån överläkaren vid 17-tiden och han hade andra saker att berätta minsann! L var sååå sjuk på måndagen att de inte trodde att de skulle kunna klara honom! Plötsligt försvann han bara... blodtrycket steg och han började krampa och de fick sätta in allt vad de hade för att han skulle överleva. Stort slaganfall, blödning eller propp trodde de då och de vet fortfarande inte vad det är som händer i hans huvud. Ännu mindre.... när han kunde prata igår igen. Och jag visste ingenting!! De kunde väl ha informerat mig i alla fall!!

Det blir fler undersökningar, prover och magnetkameraundersökning för att leta svaren. Jag hoppas verkligen att de hittar svar och att det är möjligt att göra nåt åt det! Att leva i den här ovissheten är förfärligt, tankarna på vad som kan hända gör så ont!

Livet är en märklig resa och det blir som det blir. Vi kan inte komma undan det som händer hur vi än gör. Man säger att vi inte får mer att bära än vi mäktar med... men jag undrar om det inte är lite ojämt fördelat ändå!  Här i det gula huset känns det oändligt tungt just nu!!

13 kommentarer:

  1. Bibbi, Bibbi... Att du, ja ni, klarar det här... det gör ni. Men vägen blir kanske lång och just nu väldigt svår att gå.

    Det är alldeles ofattbart att du inte fick information när L var så dålig i måndags. Att inte anhöriga får veta precis vad som händer är obegripligt, oförlåtligt och en massa annat som börjar på o-.

    Jag tänker på er. Väldigt, väldigt mycket.
    Varm kram!

    SvaraRadera
  2. Tack snälla du! Jo... jag har väldigt svårt att förstå att man inte sa nåt!! Man vill ju veta oavsett hur det är!
    Tack också för ditt underbart fina kort... det kan jag titta på när det blir för jobbigt och hämta lite kraft ifrån de tänkvärda orden som är så sanna!
    Varm kram till er båda och lite kli till Ida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att man vill veta är självklart. Borde vara det för folk som jobbar i vården också, de är ju människor de med och borde (jag säger borde!) kunna sätta sej in i hur det är att vara anhörig. Även om de är kort om personal, har för mycket att göra och vad nu ursäkterna kan ha varit... du inte bara vill, du har RÄTT att få veta.

      Så tycker jag.

      Radera
    2. Precis... tänk att vi tycker lika...

      Radera
  3. Hejsa Bibbi

    Cornelia uttrykker det så fint og precist. Jag er helt enig og kan inte själv säge det bättre,og du skal veta at jag tänker på mycket åt dig.

    God bättring med L.

    Varme hälsninger og tanker
    STORT KNUS
    Vibeke i DK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland tar orden slut... men det gör mig så gott att läsa inläggen här. L är bättre idag och det känns hoppfullt!
      Knus till dig Vibeke!

      Radera
  4. Vill bara säga att jag tänker på dig.
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta... allas goda tankar bär långt i svåra stunder!
      Kram

      Radera
  5. Tänker på dej och skickar en stor kram.
    Hälsningar Lisa i Bergsjö

    SvaraRadera
  6. Lisa... jag kan inte säga hur mycket inläggen här hjälper mig att orka ännu en dag!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Ja, visst är det skönt att ha ett forum att kunna skriva av sig i!
    oavsett om det gäller sjukdom, smärta, glädje eller inspiration!
    Jag håller med Cornelia om personalen, men frågan är om de får uttala sig.
    Det kanske är så att det är doktorn som SKA göra det!
    HOPPAS SÅ att allt går åt rätt håll nu!!!
    Stor KRAM

    SvaraRadera
  8. Det borde inte få gå till så, att du inte blev informerad... men att han sen själv kunde ringa var ju underbart. Också förstås att det är på bättringsvägen igen. Jag hoppas så att det fortsätter på den vägen. Det är allt lite tur att du har hundarna som måste ut emellanåt och som säkert också hjälper till att trösta. De brukar känna på sig när allt inte är som det ska. Nog tänker vi på dig massor!

    SvaraRadera
  9. Man tror inte sina öron! Håller med alla ovan...
    Hoppas att allt avlöper så gott det kan.

    Kram till dej!

    SvaraRadera