Broderidag...

...och det var precis vad jag behövde!!

Jag hade med och visade mina nya broderade badrumsgardiner. broderierna kommer ifrån Sew Swell och det är jättefina. Jag var borta hela dagen och det kändes så skönt att inte behöva vara orolig för hur det gick här hemma. En bit in på eftermiddagen bröt jag upp och åkte vidare hem till mitt minsta barnbarn som fyller 4 år och hade kalas. Då måste ju mormor var med förstås! Så det blev en härlig dag men många roliga samtal ... och så fick jag ju träffa barn och barnbarn också. Inte alla förstås men det var roligt ändå!

Jag lyckades i alla fall få till ett broderi under dagen. det ska vara till mina nya köksgardiner som väl blir färdiga nån gång framöver...kanske!

Den här kattquilten väckte stor beundran ifrån både mig och de andra. Dessa härliga katter i alla möjliga tyger är alldeles betagande tycker jag. Jag är ingen kattmänniska men det kommer möjlighet att sy en med hundar det här året och då tänker nog jag hänga på!! Vem kan låta bli att falla för nåt sånt här??

Är den inte söt så säg!!

 Stickväskan i sin egen tappning... jeanstyg är ju bara så föränderligt beroende på vad man sätter till för övriga tyger.det är en fin modell med flera fickor på och det är ju nåt man vill ha på en väska!

 Och så ett broderi på baksidan... det gör då rakt ingen skada det! Det är så roligt att se vad de andra hunnit med att göra under den långa tid som jag inte har kunnat vara med. Träffarna har ju inte varit så många men de hinner ju en del hemma också!

Jag misslyckades med att få till rätt storlek på bilderna idag... men det får jag väl stå ut med för den är gången (och alla andra gånger). Nu sitter jag här ganska trött och nöjd med en fin dag och det börjar bli dags att avsluta den här dagen och krypa ner i sängen som Märta så snällt värmer upp åt mig varje kväll. När hon ser att jag är redo att lägga mig hoppar hon snällt ner och lägger sig i sin korg. Duktig vovve!!

Det var en något mer positiv rapport över en jätteskön dag i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland, som nu visar upp en natur med gult fjolårsgräs och snöfritt överallt. Fåglarna kvittrar på dagarna och igår såg och hörde jag ett sträck med sångsvanar... så våren är här! Två dansande fjärilar såg jag igår när jag var ute med hundarna! Inte att förglömma SNÖDROPPARNA som tittar upp i min rabatt. Så nu måste jag nog ut och kratta undan lite löv så jag kan se dem ordentligt.
Godnatt!

Det ljusnar...

...och våren rycker allt närmare!

Tankarna på nya köksgardiner pockar på och lusten att sy börjar så sakta vakna igen . De här broderierna blir bra till det, tror jag, Men jag säger inget om när de ska vara färdiga. Så mycket har jag lärt mig av allt som hänt under det här årets början. Man får ta dagarna som de kommer och vara glad när det fungerar!

Vi har sakta börjat komma till nån sorts vardag i det gula huset... även om det inte är fullt ut som förr. Men livet är lite lättare och L mår förhållandevis bra. Humöret är lite jämnare och han kan göra lite mer än tidigare, fast han blir fort trött. Hundarnas morgonpromenad tar han och det går bra. Även den längre mitt på dagen kan han ta, men den blir då kortare än den vanligtvis varit och då kompenserar jag med en längre tur senare på eftermiddagen. Och det skadar ju varken mig eller hundarna!!

Svaren på proverna som togs vid Märtas operation var inte så roliga att få... juvertumören var en av de elaka! Men den var väl inkapslad så man tror att allt kom med och att hon kan klara sig utan fler om vi har tur och livmodern hade förstadier men inget utvecklat elakt. Så vår Märta kan leva länge än... det tror vi alldeles bestämt. Vi har ju två hundar som båda har opererats för elaka juvertumörer... men med ganska god prognos trots allt och det är den vanligaste varianten bland tikar precis som för oss kvinnor. Ingen har några garantier för ett långt och felfritt liv... det vet vi också!

Jag känner lite mer att jag kan åka hemifrån en stund, utan att oroa mig över hur det går därhemma och det är verkligen en lättnad. På söndag är det sydag med Broderigruppen och då tänker jag åka iväg på det... första gången  det här året! Det ser jag verkligen fram emot! Samma dag har jag ett barnbarn som fyller 4 år och hon ska gratuleras förstås, så det blir en stund hos henne också när jag i alla fall är inne i stan.

Vi har börjat planera för ombyggnad av altanen som kom att hamna lite galet när vi flyttade fönstret och  byggde om i köket i höstas. Det blir spännande att se hur det blir... en massa extra jobb förstås, men det är ju nåt som måste göras och det blir roligt när det är färdigt!!

Så blev det en lite ljusare rapport ifrån det gula huset mellan hav och sjö i Norduppland!

Det finns alltid nåt att glädjas åt...

... hur mörkt det än ser ut!!

Med posten kom idag ett par JÄTTEFINA vantar!! Alldeles lagom stora är de och väldigt sköna! Jag har vunnit dem i  Mariannes tävling. Det var länge sen jag hade några hemstickade vantar och jag är väldigt glad över dem! Jag ska vårda dem ömt. TACK Marianne!!

Dagarna går och våren är här även om det blåser halv storm idag! Ljuset har återvänt och livsandarna vaknar till liv igen... konstigt nog! Tillvaron har förbättrats ett eller annat myrsteg och jag hoppas att det fortsätter så... även om det går sakta. Rom byggdes ju inte heller på en enda dag!

Märta är dig lik igen och hon fullständigt jäser av leklust... fast hon får ju inte rasa för fullt än. Hon ser hel och fin ut på utsidan... men  såren inne i buken är ju inte läkta än och behöver lite mer tid för att hela ordentligt... men snart... Då blir det röja av... kan jag tro!!

Hussen ser lite piggare ut... men humöret är fortfarande som en krutburk med mycket kort stubin och motgångarna är många. Det är ju klart att det är svårt att förstå vad som hänt och följderna av en sån skada. Det syns ju inget utanpå... fast livet blir beskuret av saker som man inte råder över. Bara det att plötsligt inte få köra bil kan ju te sig som ett stort ingrepp i livet... att inte kunna ta sig nånstans för egen maskin! Att inte kunna det man kunde så självklart för bara några veckor sen... gör så klart ont för vem som helst. När stresståligheten är borta och likaså tålamodet är det inte lätt att vara glad!

Allt det där förstår jag men ... det är jättejobbigt att vara den som får ta emot all frustration och ilska som kommer ut ur detta och ändå ska vara den som hjälper, stöttar och försöker jämna vägen tillbaka till det som var. Hur man än vänder sig så sitter ändan därbak!! Men jag ska försöka orka tills det inte behövs längre.
Kampen fortsätter i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland och nu ska jag försöka sova igen de timmar jag var vaken förra natten!

Blommor kom med bud...

... ifrån underbara broderivänner!!

Många tårar hade runnit under den dagen och allt var jättejobbigt och då... då ringde det på dörren och ett paket överräcktes av ett blombud. När vi öppnade och läste på kortet grät vi båda en skvätt... men av glädje och tacksamhet den här gången! Stort TACK till er alla glada och omtänksamma tjejer!!

Under helgen var det träff med båda mina grupper... Quiltgruppen och Broderiklubben och jag kunde av förklarliga skäl inte vara med på nån av dem. De grupperna fungerar som en vitamininjektion och glädjekälla för mig och det känns inte bara när jag måste avstå. Men ibland är det annat som styr och då får man finna sig i det som är för tillfället.

Meeen matte... måste jag?? Fy vad skämmigt... hoppas att ingen ser mig nu!!
Att ha tratt är jobbigt för en hund... den fastnar och slår i allt  så jag sydde ett magskydd som Märta kan ha  när vi har henne under uppsikt. Såret måste ju vädras så det blir ändå tratt emellanåt.

Åhhh... dat var inte så tokigt i alla fall... hundar finner sig fort när de måste. Hon har klarat den här operationen väldigt bra och rör sig nästan obehindrat igen. Men hon får bara gå ut för att rastas och inget mer förrän stygnen tas bort 10-14 dagar ifrån op-dagen. Sen får vi så sakta börja öka på till längre promenader igen för våra vanliga aktiviteter. Det är lite svårt att hålla henne så lugn som hon ska för tillfället... men vi gör så gott vi kan.
Hon är en glad och pigg hund vår Märta! När jag hämtade henne efter operationen fick hon beröm för att hon är en så snäll och trevlig hund. De kan ju vara lite oberäkneliga när de har vaknat upp efter att ha varit sövda... men Märta och Hilda  är genomsnälla och det är vi väldigt glada över.

Solen skiner över vårt gula hus idag och även om jag är trött och ledbruten efter en natt med både tratt och Märta i min säng så känner jag mig lite lugnare och väldigt glad över det förbättringar jag faktiskt kan se!!

Äntligen orkar jag skriva lite...

... idag är dagen efter Märtas operation.

Klockan var 07.30 i går morgon när jag lämnade henne hos veterinärkliniken för att operera bort livmoder och äggstockar. Det var inte roligt... men jag visste ju att det måste göras! Allt gick bra och jag kunde hämta hem en lite sömnig och ostadig vovve igår klockan 16.00... men hon kunde gå själv! Man hade hittat en juvertumör när hon rakades inför op. Den togs bort samtidigt... när hon ändå var sövd! Livmodern såg inte frisk ut och den skickades på analys tillsammans med tumören, det blir till att vänta 2-3 veckor innan svar kommer.

Vår Märta har hunnit fylla åtta år under den här jobbiga tiden vi haft med hussens sjukdom... så det har inte varit läge för nåt kalas till Märtas ära :D. Men jag tror att hon är rätt nöjd ändå!

Husses diagnos blev än värre än vi trott... han har åtta (!!) proppar sittande på olika ställen i hjärnan... så det var kanske inte såå konstigt att han höll på att lämna oss när det hände den där ödesdigra  måndagen. Vi vet ännu inte vad man kan göra för att lösa upp dessa proppar eller hur man ska förhindra att det kommer fler! Neurolog ska konsulteras från vårdcentralens sida och sen får vi bara hoppas att det inte händer igen!!
Verkningarna av dessa proppar är inte roliga... de påverkar hans humör och han är arg för det mesta och känner att han inte klarar tekniken som han kunnat före och det mesta ÄR ju teknik idag. Sjukdomsinsikten är inte heller på plats så han vill gärna göra saker han inte kan just nu! Och då finns jag där att "skjuta" på.

Roligare kunde vi ha i det gula huset... men det är som det är och det är bara att gilla läget!!

Det kom ett uppmuntrande kort....

... med tänkvärda ord och tröst!


Det är jättefint att vila ögonen på och trösterikt att läsa!! En massa detaljer att finna allt eftersom jag tittar på det. Tack Cornelia för ditt jättefina kort... du är så otroligt duktig på det där!! Orden kan inte vara mer träffande... hur djupt man än faller kan man ta sig upp igen, bara man vill!!

I går kom min yngsta dotter och hennes dotter hit och jag lagade mat till oss. Rödspätta stod på önskelistan och det blev väl mottaget. Det är bra att nån av dem kommer för då blir det av för mig att laga mat. Det är väldigt lätt att dagen går utan riktig mat och det är ju inte såå bra med tanke på att jag ju måste orka när L kommer hem också!! Vi vet ju inte riktigt hur mycket kraft det här kommer att kräva i fortsättningen.

Konstigt nog kan jag sova, åtminstone halva natten. Framåt fyra vaknar jag och då gnager oron och tankarna på vad som kan hända fortare än vi anar. Tankar på hur livet kan bli och hur det kommer att bli i fortsättningen. Om oron för att det ska hända igen och hur påtagliga sviterna kommer att bli. Det kan jag ju inte veta men fantasi har jag så det räcker. Jag vet att L har en stor rädsla för att bli så skadad att han blir beroende av ständig vård. Han vill INTE bli en grönsak... och säg vem som skulle välja det om det fanns en valmöjlighet?? Nej... man får bara hoppas att det aldrig händer!

Idag är det ögonbottenfotografering , röntgen av halspulsådrorna och magnetkameraundersökning på schemat. Det är ju bra att de undersöker ordentligt innan de skickar hem honom. Han ligger ju på strokeavdelningen som ju är en akutavdelning så där får man inte ligga när man blivit stabiliserad... då är det hem som gäller och det oroar mig lite. Tänk om det händer nåt hemma... igen! Den oron är större nu... när jag vet att de konstaterade redan förra gången detta hände att L har åderförfettade halspulsådror! Dock inte så mycket att det var läge för att göra nåt åt det... då... det är ju ett år sen det!! Hur är det möjligt att man inte berättar sånt?? Måste inte husläkaren få kunskap om såna saker ?? Eller är jag lite ljusblå om jag tror att det finns en kommunikation mellan sjukhus och vårdcentral?? Det är ju ändå vårdcentralen som har det eftervårdande ansvaret? Jag blir inte klok på hur vårdapparaten ska fungera om det inte finns samarbete mellan akutsjukvården och vårdcentral!! Eller ska den inte fungera... kanske! L hör ju numera till den "tärande" delen av befolkningen. Tankarna är många och det kommer hela tiden nya frågor!

Jag får i alla fall komma dit idag och skaffa mig en egen uppfattning av hur han mår och det ska bli skönt. Imorgon är det ju en vecka sen han blev inlagd och MYCKET har hänt under den tiden!
Här snöar det för fullt och jag hoppa verkligen att den omtalade "snökanonen" inte ska sträcka sig ända hit... för snöskottning är nåt som jag inte klarar med min artrosskadade nacke!!

Så har vi då kommit ett steg längre i det gula huset mellan hav och sjö medan snön dalar ner. Vi börjar förbereda oss på att hussen ska komma hem igen till två hundar som bara undrar var ha tagit vägen. Sen har vi bara resten att ta tag i!!
Ha det gott därute  och stort tack till er alla som stöttar och tänker på oss!!

En dag med otäck insikt...

Igår ringde telefonen när jag var ute med hundarna på långprommis och jag trodde inte mina öron... men det var faktiskt L som var i andra änden på tråden! Han lät som om han blivit överkörd av tåget eller nåt... men han pratade. De sista dagarna har han inget minne av... men det är nog lika bra det! Men det var skönt att prata med honom, även om han inte visste vad som hänt!

Under dagen pratade jag med avdelningen två gånger och de sa att det varit jobbigt på måndagen... ungefär! Sen fick jag ett samtal ifrån överläkaren vid 17-tiden och han hade andra saker att berätta minsann! L var sååå sjuk på måndagen att de inte trodde att de skulle kunna klara honom! Plötsligt försvann han bara... blodtrycket steg och han började krampa och de fick sätta in allt vad de hade för att han skulle överleva. Stort slaganfall, blödning eller propp trodde de då och de vet fortfarande inte vad det är som händer i hans huvud. Ännu mindre.... när han kunde prata igår igen. Och jag visste ingenting!! De kunde väl ha informerat mig i alla fall!!

Det blir fler undersökningar, prover och magnetkameraundersökning för att leta svaren. Jag hoppas verkligen att de hittar svar och att det är möjligt att göra nåt åt det! Att leva i den här ovissheten är förfärligt, tankarna på vad som kan hända gör så ont!

Livet är en märklig resa och det blir som det blir. Vi kan inte komma undan det som händer hur vi än gör. Man säger att vi inte får mer att bära än vi mäktar med... men jag undrar om det inte är lite ojämt fördelat ändå!  Här i det gula huset känns det oändligt tungt just nu!!