Suck... Märta undrar när husse ska komma hem... hon har väntat länge nu... tycker hon där hon ligger i mattes fåtölj. Det gillas inte när nån av oss bara försvinner och blir borta i flera dagar!
Hilda väntar också... men hon har ju egna problem att fixa med... hon är i höglöp så allt står på huvudet för den lilla kråkan. Hormonerna snurrar nog för högtryck och då kan man ju inte lyssna på matte utan gör lite som man vill ( inom vissa gränser). Väcker henne på natten för att lura ut henne så man kan nosa lite och en massa andra hyss.
Hussen åkte ju iväg till sjukhuset i måndags och gjorde sig klar för operation i går morgon... han skulle ju stå först på oplistan! Han skulle nu bli av med båda sina bråck och skulle sövas efter alla konstens regler! Men allt blev ändrat under dagens väntan... den opererande läkaren kom och talade om att man tittat lite extra på journalen. Med ledning av den hade man bestämt att det skulle bli lokalbehövning på grund av tidigare komplikationer vid hjärtoperationen och hans strokeproblematik! Det skulle inte heller bli en titthåloperation som tidigare bestämts, utan en större öppning och bara det ena bråcket skulle tas nu. Total helomvändning kan man ju säga! Men det är ju bra att de verkligen läser tidigare journaler och planerar utefter de verkliga föutsättningarna.
Han fick vänta hela dagen på sin operation och den tog 70 min när dt äntligen blev hans tur. Sen var han så klart rätt trött och var lite lullig av all bedövning och säkert en del lugnande. Men han mådde rätt bra och sov ganska bra under natten. Nu väntar han på ronden och får antagligen åka hem under dagen. Allt gick ju bra till slut och det känns jättebra!!
Så ser det ut och nu får vi väl ställa i ordning en turlista för våra planerade operationer!! En av oss måste ju vara frisk nog att ta hand om våra hundar, hus och sköta markservicen medan den andra är konvalecent. Men... den dagen den sorgen!!
Här i det gula huset tittar vi ut på en gråtrist dag med en plusgrad och ett tynande snölager. Det gör ju ingenting att snön försvinner, för den är så grå och ful nu så ingen blir glad av den förrän man kommer en bra bit ifrån allfarvägarna. Skaren håller hundarna ännu så länge... men det börjar bli lite osäkert för mig att gå på den. Det är lite knöligt när man trampar igenom rätt som det är! Men hellre det än halkan.
Ha det gott och gå försiktigt på isen
Kram
Bibbi