Midsommarregn...

... har vi haft och lite sol däremellan! Men man kan ju inte få allt här i världen! Vi har också haft den enorma turen att få var sin sommarförkylning med alla tillbehör... som hosta rinnande näsor och ont i huvudet och kroppen. Vi har inte en aning om varifrån vi fått det... så vi kan inte tacka vederbörande!! Men förkylning går ju över i sinom tid så det är ju inget att gråta över!

Min "vanliga" huvudvärk håller sig borta med hjälp av electroden med dosa. Jag vågar knappt skriva det av rädsla för att reta upp den högre makt... som lät mig få den här hjälpen!

Trädgården har fått vara under helgen av förklarliga skäl... dels regnet och förkylningen har satt stopp för övningar som plantering och ogräsrensning. Men det går sakta framåt i alla fall!

Veckan i trädgården...

... har varit både oerhört varm och oerhört kall och blåsig!

Veckan började med en värme som vi hade glömt bort att den fanns... så jag plockade ut blommorna på ett bord utanför växthuset som jag brukar göra... men då i mitten på maj. Plantorna mår bättre utomhus när det blir ökenhetta i växthuset! Men de känsligaste plantorna får stanna i växthuset ännu ett tag!

Men sen kom stormen och överföll oss med full kraft... det blev kallt också... även om det inte blev frost... tack och lov! Men +7 och storm ifrån norr är absolut inte roligt i början på juni!

Våra fina klotträd... med namnet ungersk dvärgsyren... är redo att slå ut bara det kommer liiite värme. De blir bara finare för vart år som går!!

Två fina Irisar står just nu i full blom utmed garageväggen vid gången till huset! Det tråkiga med perenner är ju att de oftast har kort blomningstid... men de blommar desto villigare den lilla tid den har!

Irisen är som många andra blommor ett under vad gäller utseende... form och färg!! Den passar ju bra så här på nationaldagen... tycker jag! Men vädret lämnar en del att önska här i norduppland... inget väder att vara ute i och definitivt inte att vara i vår vackra Furuvikspark där man firat idag!! Näe... vi stannar hemma vi!!

Rosenhagtornsträden blommar också oförskräckt trots kyla regn och blåst... de är allt bra mycket tåligare än vad jag är!!

En dryg vecka med elektroden...

och utan värktabletter!! Det är som rena drömmen!! Att jag stod ut sååå länge med värken... det kan jag inte fatta!! Jag har en del att lära mig för att kunna sköta apparaturen på rätt sätt.

Så här ser den ut min undergörare... näe... inte allt förstås... det som ligger under skinnet mitt ser man inte förstås! När jag ska sätta igång strömmen lägger jag den runda plattan mot dosan under mitt vänstra nyckelben... sen trycker jag på den röda knappen så går det igång och jag kan välja vilken styrka jag vill använda och sen är det klart. När jag vill stänga av... gör jag på samma sätt!

När jag ska ladda batteriet i dosan under skinnet... en gång i månaden... använder jag den här apparaten och den fungerar på samma sätt som den andra med skillnaden att jag måste koppla upp den här mot elnätet. Genom att dosans batteri går att ladda... behöver jag inte byta det förrän om tio till femton år och det är så klart en fördel!!

Men det är inte så många som kommer i åtnjutande av den här sortens hjälp... det talade Annika om när vi hade telefonkontakt tidigare i veckan! Hon befann sig då i Luleå där de opererat fem patienter under dagen... sjukhusen köper in den tjänsten av Annikas företag och de har tre personer som reser runt och är med på alla operetioner där man ska använda den här medtoden! Hon sa också att hon aldrig varit med om... att nån kommit till slutgiltig operation sååå fort som jag! Så det är bara att tacka sin lyckliga stjärna och vara oerhört glad... och det är jag!!

Oj... här händer det saker...

... och fort går det!
På måndagförmiddag ringde telefonen... och det var op.koordinatorn i Uppsala... som undrade om jag kunde ta en återbudstid??!! Så klart svarade jag ... när blir det? I morgon... sa hon lite tvekande... oj sa jag... när behöver jag komma?! Helst idag... så vi hinner förbereda bra! Ja tack... sa jag då... så klart!! Kan du det... vad bra... då ses vi! Jag packade ihop det jag skulle ha med och ringde till sjukresor och beställde en plats. Bussen gick 12.30 så det gällde att sno på! I ensamt majestät åkte jag de 10 milen i en stor buss!

På tisdagmorgonen duschade jag för andra gången sen jag kom till avdelningen och sen fick jag en jättesnygg skjorta... med en knapp där bak... och sjukhusets snygga underbyxor i storlek 48 plus ett par strumpor i frän pippilångstrumpstil... en kort och en lång!! Så var det bara att vänta till klockan 11.00 innan det var dags för operation. Väl nere på op-avdelningen blev jag rakad i nacken... inte så snyggt... men håret växer ju ut igen! Sen packades jag in under blå pappersdukar med en otäckt start häfta på... men det blev nog bra för doktorn som skulle operera!

Så var det dags för lokalbedövning och det känns ju förstås... men efter ett tag var jag ordentligt bedövad och skalpellen kom fram. Det jag kände var när den nyskurna öppningen skulle vidgas... det kändes lite hårdhänt... men gjorde inte alls ont! Vad man gjorde var att ordna plats för dosan med batteriet under mitt vänstra revben ca 4x4 cm... det var lite trångt så doktor Anders fick jobba lite för att dosan skulle kunna pressas in i fickan! Sen skulle elektroden dras under huden upp i nacken... mellan skallbenet och huden pressades den in... bit för bit... tills den nådde nerven på höger sida i höjd med örats övre kant och väl där skulle tåten skruvas fast i dosan... det hela testas så att det verkligen fungerade... och det gjorde det så klart! Innan såren skulle sys ihop undrade jag om han... Anders... inte kunde fixa till en liten ficka för plånboken också... när han i alla fall var i farten... men han hade inte tid med det... sa han! Narkossköterskan sa att det var roligt med en patient som skojade under operationen... det är vi inte vana vid... sa hon skrattande!

När Anders började sy så var det inte så lätt att komma åt där bak i nacken och framme på bröstet då jag låg på sidan... och jag hörde honom säga att skinnet var segt... då sa jag att det blir så på både gamla kärringar och stora grisar!! Det är tur att du inte är nåtdera då... sa han leende! Där fick han ett pluspoäng!! Man får allt vara lite tacksam ibland!!

Sen var tanken att jag skulle åka hem efter några timmar... men då hade ju sista sjukbussen gått och jag var inte i stånd att befinna mig i upprätt läge... så det blev ingen hemresa förrän i går på förmiddagen. Det var jag tacksam för... jag mådde inte särskilt bra och behövde få vila under natten. Men två nätter i en sjukhussäng är rena döden för min eländiga rygg... så jag vet inte vilket som var värst... operationens sviter eller sängen!!

Jag fick en annan och mindre dosa än vad som först planerat var och den behöver man inte byta batterier på utan de kan laddas upp och det var ju bra. Men det känns lite ovant med alla grejor som hör till... en väska... stor som en dataväska modell mindre... och en till nästan lika stor förväntas jag hålla reda på och använda på rätt sätt. Fast det ordnar sig med tiden... allt nytt är ju lite svårt!!

Nu är det gjort... det som jag väntat på så länge. Nu väntar livet och allt som hör ihop med det... sen jag fått tillbaka mina krafter igen förstås... allt går nog inte på en dag... tror jag. Men det känns som om någon vakade över mig i alla fall och gav mig livet tillbaka... så nu är det upp till mig att förvalta det jag fått!!

Äppelblom...

... nyss var det plommonblom!


Det är lika varje år... kameran kommer fram!! Blommorna är ännu vackrare i år... måste bara ta några bilder... i år med! Men var de lika underbara förra året... jo... när jag kollar var det lika fina!
Så är det... jag får ge mig och erkänna... men vad gör väl det?? Inget alls!

Tänka sig... jag mår mycket bättre... fortfarande efter en vecka utan elektroden! Hur bra ska det då bli när jag får den permanenta insatt i nacken?? Jag bara undrar? Visserligen är jag tillbaka på min vanliga värkmedicin... men värken är mer en molande lite irriterande känsla. Inte som med en spikpistol skjutande i pannan... det är ju en viss skillnad... om jag säger så!!

Jag kan vara ute i trädgården och jobba på... ganska bra... med vila emellanåt men ändå en stooor skillnad! Jag har växthuset överfullt med plantor... många riktigt stora och en del som fortfarande väntar på omskolning. Det får ta den tid det tar och det jag inte hinner med får vara.

Malin är här och hjälper mig... hon rensar ogräs och gräver bort en massa lammöron... som är närmast förvildade...med rötter som är värre än värst! Jag är sååå glad över att hon kommer inte bara för hjälpen... utan lika mycket för att vi får vara tillsammans, fika, fixa mat och och slå varandra i femhundra... som vi båda brukar göra! Det är sååå mysigt att ha henne här!

Kungsängsliljan blommar...

...för fullt. De är ett under när man tittar noga på dem. Hur kan de bli rutiga varje gång?? Så otroligt vackra att se på!!

Plommonträdet blommar också med vita fina blommor... men jag undrar ängsligt om de blir polynerade när det är så kallt att inga humlor och bin vågar sig ut!? Himlen är så förunderligt blå...

Grå måndag... och regnig...

... det är inte lockande att ta itu med trädgårdsarbete idag... så det blev städning inne i stället och det är ju inte helt fel det heller! Oj... vad det blir skräpingt inne med två hundar och ett par tvåbeningar som springer ut och in... när det är varmt nog att ha dörrarna öppna. Den sista veckan har det blåst närapå storm utifrån havet som ju ligger väldigt nära! Det är INTE roligt alls. Det går bara inte att vara ute i sånt väder och göra nått nyttigt!

Elektroden är nu återsänd till smärtkliniken... även om jag tyckte att jag kunde få ha den tills det är dags för min operation! När den kan bli av vet vi ingenting om ännu... hoppas att det inte dröjer så länge!! Stelheten i nacken har kommit tillbaka och en lätt huvudvärk molar och gnor... men det är faktiskt bättre än innan jag fick provelektroden. Åhhh... jag vet ju att det funkar och ändå måste jag vänta!! Det känns lite tråkigt förstås!!