En award till mig...

...tack snälla Anne...

... nu kommer den äntligen upp. Jag måste göra så som du brukade göra... jag ger den till alla som brukar titta in hos mig och gillar min blogg. Så... du som känner dig manad... ta med dig lite solsken till din sida och sprid den vidare. Solsken kan man aldrig få för mycket av! Än en gång tack Anne!

Solen skiner och plågar snön så den kryper ihop... det går fortare än vi kunnat tro. Fast det är kyligare nu och kallt på nätterna så det blir inte så blött och det gör då rakt inget det!

Igår var hundarna ute på tomten och Hilda spankrulerade obehindrat omkring på skaren och Märta satt på högsta snöhögen med sin älskade trasa. Husse var ute och hackade is och höll ögonen på dem... trodde jag mitt arma nöt!

När jag tittade ut och undrade var hundarna var nånstans... så fick jag ett standardsvar... de är väl här nånstans!! Men näe... ingenstans fanns de och det är ju inte så konstigt... då vårt annars höga staket fortfarande är dolt under snön på flera ställen och skaren bar ju helt underbart!! Så det blev till att ge sig ut för att leta... men var letar man när skogen är oframkomlig och snön bara bär hundarna?? Men efter ett tag av letande och ropande kom de hemtrippande förtfarande på bärande skare... med viftande glada svansar som om inget hänt! Då blir man glad i hjärteroten över att de kommer hem igen med livet i behåll och utan skador.

Så nu blir det ingen utevistelse under eget ansvar förrän staketet är ordentligt framtinat igen!! Så kan det gå när man inte håller sig hemma!!