fredag 17 februari 2012

Blommor kom med bud...

... ifrån underbara broderivänner!!


Många tårar hade runnit under den dagen och allt var jättejobbigt och då... då ringde det på dörren och ett paket överräcktes av ett blombud. När vi öppnade och läste på kortet grät vi båda en skvätt... men av glädje och tacksamhet den här gången! Stort TACK till er alla glada och omtänksamma tjejer!!

Under helgen var det träff med båda mina grupper... Quiltgruppen och Broderiklubben och jag kunde av förklarliga skäl inte vara med på nån av dem. De grupperna fungerar som en vitamininjektion och glädjekälla för mig och det känns inte bara när jag måste avstå. Men ibland är det annat som styr och då får man finna sig i det som är för tillfället.



Meeen matte... måste jag?? Fy vad skämmigt... hoppas att ingen ser mig nu!!
Att ha tratt är jobbigt för en hund... den fastnar och slår i allt  så jag sydde ett magskydd som Märta kan ha  när vi har henne under uppsikt. Såret måste ju vädras så det blir ändå tratt emellanåt.



Åhhh... dat var inte så tokigt i alla fall... hundar finner sig fort när de måste. Hon har klarat den här operationen väldigt bra och rör sig nästan obehindrat igen. Men hon får bara gå ut för att rastas och inget mer förrän stygnen tas bort 10-14 dagar ifrån op-dagen. Sen får vi så sakta börja öka på till längre promenader igen för våra vanliga aktiviteter. Det är lite svårt att hålla henne så lugn som hon ska för tillfället... men vi gör så gott vi kan.
Hon är en glad och pigg hund vår Märta! När jag hämtade henne efter operationen fick hon beröm för att hon är en så snäll och trevlig hund. De kan ju vara lite oberäkneliga när de har vaknat upp efter att ha varit sövda... men Märta och Hilda  är genomsnälla och det är vi väldigt glada över.

Solen skiner över vårt gula hus idag och även om jag är trött och ledbruten efter en natt med både tratt och Märta i min säng så känner jag mig lite lugnare och väldigt glad över det förbättringar jag faktiskt kan se!!


torsdag 16 februari 2012

Äntligen orkar jag skriva lite...

... idag är dagen efter Märtas operation.


Klockan var 07.30 i går morgon när jag lämnade henne hos veterinärkliniken för att operera bort livmoder och äggstockar. Det var inte roligt... men jag visste ju att det måste göras! Allt gick bra och jag kunde hämta hem en lite sömnig och ostadig vovve igår klockan 16.00... men hon kunde gå själv! Man hade hittat en juvertumör när hon rakades inför op. Den togs bort samtidigt... när hon ändå var sövd! Livmodern såg inte frisk ut och den skickades på analys tillsammans med tumören, det blir till att vänta 2-3 veckor innan svar kommer.


Vår Märta har hunnit fylla åtta år under den här jobbiga tiden vi haft med hussens sjukdom... så det har inte varit läge för nåt kalas till Märtas ära :D. Men jag tror att hon är rätt nöjd ändå!

Husses diagnos blev än värre än vi trott... han har åtta (!!) proppar sittande på olika ställen i hjärnan... så det var kanske inte såå konstigt att han höll på att lämna oss när det hände den där ödesdigra  måndagen. Vi vet ännu inte vad man kan göra för att lösa upp dessa proppar eller hur man ska förhindra att det kommer fler! Neurolog ska konsulteras från vårdcentralens sida och sen får vi bara hoppas att det inte händer igen!!
Verkningarna av dessa proppar är inte roliga... de påverkar hans humör och han är arg för det mesta och känner att han inte klarar tekniken som han kunnat före och det mesta ÄR ju teknik idag. Sjukdomsinsikten är inte heller på plats så han vill gärna göra saker han inte kan just nu! Och då finns jag där att "skjuta" på.

Roligare kunde vi ha i det gula huset... men det är som det är och det är bara att gilla läget!!

torsdag 2 februari 2012

Det kom ett uppmuntrande kort....

... med tänkvärda ord och tröst!


Det är jättefint att vila ögonen på och trösterikt att läsa!! En massa detaljer att finna allt eftersom jag tittar på det. Tack Cornelia för ditt jättefina kort... du är så otroligt duktig på det där!! Orden kan inte vara mer träffande... hur djupt man än faller kan man ta sig upp igen, bara man vill!!

I går kom min yngsta dotter och hennes dotter hit och jag lagade mat till oss. Rödspätta stod på önskelistan och det blev väl mottaget. Det är bra att nån av dem kommer för då blir det av för mig att laga mat. Det är väldigt lätt att dagen går utan riktig mat och det är ju inte såå bra med tanke på att jag ju måste orka när L kommer hem också!! Vi vet ju inte riktigt hur mycket kraft det här kommer att kräva i fortsättningen.

Konstigt nog kan jag sova, åtminstone halva natten. Framåt fyra vaknar jag och då gnager oron och tankarna på vad som kan hända fortare än vi anar. Tankar på hur livet kan bli och hur det kommer att bli i fortsättningen. Om oron för att det ska hända igen och hur påtagliga sviterna kommer att bli. Det kan jag ju inte veta men fantasi har jag så det räcker. Jag vet att L har en stor rädsla för att bli så skadad att han blir beroende av ständig vård. Han vill INTE bli en grönsak... och säg vem som skulle välja det om det fanns en valmöjlighet?? Nej... man får bara hoppas att det aldrig händer!

Idag är det ögonbottenfotografering , röntgen av halspulsådrorna och magnetkameraundersökning på schemat. Det är ju bra att de undersöker ordentligt innan de skickar hem honom. Han ligger ju på strokeavdelningen som ju är en akutavdelning så där får man inte ligga när man blivit stabiliserad... då är det hem som gäller och det oroar mig lite. Tänk om det händer nåt hemma... igen! Den oron är större nu... när jag vet att de konstaterade redan förra gången detta hände att L har åderförfettade halspulsådror! Dock inte så mycket att det var läge för att göra nåt åt det... då... det är ju ett år sen det!! Hur är det möjligt att man inte berättar sånt?? Måste inte husläkaren få kunskap om såna saker ?? Eller är jag lite ljusblå om jag tror att det finns en kommunikation mellan sjukhus och vårdcentral?? Det är ju ändå vårdcentralen som har det eftervårdande ansvaret? Jag blir inte klok på hur vårdapparaten ska fungera om det inte finns samarbete mellan akutsjukvården och vårdcentral!! Eller ska den inte fungera... kanske! L hör ju numera till den "tärande" delen av befolkningen. Tankarna är många och det kommer hela tiden nya frågor!

Jag får i alla fall komma dit idag och skaffa mig en egen uppfattning av hur han mår och det ska bli skönt. Imorgon är det ju en vecka sen han blev inlagd och MYCKET har hänt under den tiden!
Här snöar det för fullt och jag hoppa verkligen att den omtalade "snökanonen" inte ska sträcka sig ända hit... för snöskottning är nåt som jag inte klarar med min artrosskadade nacke!!

Så har vi då kommit ett steg längre i det gula huset mellan hav och sjö medan snön dalar ner. Vi börjar förbereda oss på att hussen ska komma hem igen till två hundar som bara undrar var ha tagit vägen. Sen har vi bara resten att ta tag i!!
Ha det gott därute  och stort tack till er alla som stöttar och tänker på oss!!

onsdag 1 februari 2012

En dag med otäck insikt...

Igår ringde telefonen när jag var ute med hundarna på långprommis och jag trodde inte mina öron... men det var faktiskt L som var i andra änden på tråden! Han lät som om han blivit överkörd av tåget eller nåt... men han pratade. De sista dagarna har han inget minne av... men det är nog lika bra det! Men det var skönt att prata med honom, även om han inte visste vad som hänt!

Under dagen pratade jag med avdelningen två gånger och de sa att det varit jobbigt på måndagen... ungefär! Sen fick jag ett samtal ifrån överläkaren vid 17-tiden och han hade andra saker att berätta minsann! L var sååå sjuk på måndagen att de inte trodde att de skulle kunna klara honom! Plötsligt försvann han bara... blodtrycket steg och han började krampa och de fick sätta in allt vad de hade för att han skulle överleva. Stort slaganfall, blödning eller propp trodde de då och de vet fortfarande inte vad det är som händer i hans huvud. Ännu mindre.... när han kunde prata igår igen. Och jag visste ingenting!! De kunde väl ha informerat mig i alla fall!!

Det blir fler undersökningar, prover och magnetkameraundersökning för att leta svaren. Jag hoppas verkligen att de hittar svar och att det är möjligt att göra nåt åt det! Att leva i den här ovissheten är förfärligt, tankarna på vad som kan hända gör så ont!

Livet är en märklig resa och det blir som det blir. Vi kan inte komma undan det som händer hur vi än gör. Man säger att vi inte får mer att bära än vi mäktar med... men jag undrar om det inte är lite ojämt fördelat ändå!  Här i det gula huset känns det oändligt tungt just nu!!