En dag med otäck insikt...

Igår ringde telefonen när jag var ute med hundarna på långprommis och jag trodde inte mina öron... men det var faktiskt L som var i andra änden på tråden! Han lät som om han blivit överkörd av tåget eller nåt... men han pratade. De sista dagarna har han inget minne av... men det är nog lika bra det! Men det var skönt att prata med honom, även om han inte visste vad som hänt!

Under dagen pratade jag med avdelningen två gånger och de sa att det varit jobbigt på måndagen... ungefär! Sen fick jag ett samtal ifrån överläkaren vid 17-tiden och han hade andra saker att berätta minsann! L var sååå sjuk på måndagen att de inte trodde att de skulle kunna klara honom! Plötsligt försvann han bara... blodtrycket steg och han började krampa och de fick sätta in allt vad de hade för att han skulle överleva. Stort slaganfall, blödning eller propp trodde de då och de vet fortfarande inte vad det är som händer i hans huvud. Ännu mindre.... när han kunde prata igår igen. Och jag visste ingenting!! De kunde väl ha informerat mig i alla fall!!

Det blir fler undersökningar, prover och magnetkameraundersökning för att leta svaren. Jag hoppas verkligen att de hittar svar och att det är möjligt att göra nåt åt det! Att leva i den här ovissheten är förfärligt, tankarna på vad som kan hända gör så ont!

Livet är en märklig resa och det blir som det blir. Vi kan inte komma undan det som händer hur vi än gör. Man säger att vi inte får mer att bära än vi mäktar med... men jag undrar om det inte är lite ojämt fördelat ändå!  Här i det gula huset känns det oändligt tungt just nu!!