Hemma igen efter en lång dag...

Här blir det ingen upplyftande information idag. Vi trodde ju igår att läget såg bättre ut... men under eftermiddagen blev det sämre igen och när personalen kom in i rummet låg  L  på golvet och kunde inte ta sig upp själv. Han kunde inte heller förstå vad man sa till honom... kan inte fatta att han måste ligga kvar i sängen. Sen blev han väldigt orolig och man bestämde att man måste ge honom lugnande medicin så han inte skulle skada sig. Det verkar vara fullt kaos för honom!

Det känns helt absurt att inte få gå dit och se med egna ögon hur han mår... han kanske skulle bli lugnare om jag kunde vara hos honom?? I natt började han kräkas och har antagligen smittats av vinterkräksjukan  som ju grasserar på sjukhuset! Under dagen idag var det inte bättre och man bestämde att det skulle görs en ny skiktröntgen för att om möjligt kunna se om det finns nån synlig skada. Men inget syns och svar finns inte på vad som händer.

Jag har begärt ett samtal med läkaren för att kunna få lite svar på mina frågor och jag hoppas att denne hör av sig under morgondagen. Det här är fullständigt horribelt och känns mycket frustrerande samtidigt som han ligger där hjälplös och inte kan göra sig förstådd eller få veta vad det är som händer med honom!

Besöket hos veterinären var heller ingen gjädjestund. Det blir operation... men det gick att skjuta lite på den då Märta inte verkar ha ont eller är allmänt påverkad av det som orsakar hennes blödning. Men den måste göras... och vi har satt ett datum till den 15 februari om nu tillståndet för husse tillåter det... eller nån försämring i Märtas tillstånd inträder.

Det är mycket som händer och det är svårt att hålla huvudet kallt. Det blir gärna kaos när påfrestningen blir så här stor. Hilda fick vara med mitt barnbarn medan jag var till veterinären och sen åkte vi hem till dem och Emma lagade mat till oss och jag åt den första lagade maten på flera dagar! Jag har helt glömt bort att äta och det går ju inte för sig om jag ska kunna klara den prövning som väntar oavsett hur det här går. Det blir ju ingen lätt väg tillbaka det förstår jag ju. Det som förstörs på en minut eller två... kan ta månader att reparera!

Jag tackar er alla som stöttar mig med små meddelanden på telefon, i bloggen och på mailen... det värmer mig gott i det gula huset som nu känns kallt och ensamt!