Första advent

 Vintern är här... advent är här! Vart tog hösten vägen... nyss var det ju gröna gräsmattor! Nu ligger 3 - 4 dm snö därute och det snöar fortfarande!

I morgon tänder vi det första adventsljuset och sen ... ja... sen är det jul så fort som tiden går! Allt som alla behöver göra inför julen blir det bråttom med. Alla måsten som bara finns där... var kommer de ifrån?

Jag kommer helt osökt att tänka på min mamma som på julafton var min hålögda, halvdöda mamma som nästan somnade innan maten var uppäten. Så skulle jag aldrig ha det...  näe då! Men nog fastnade jag i den fällan under många år när barnen var små. Allt skulle vara perfekt,rent och tvättat. Golven blanka, julbaket klart och julmaten så klart. Men jag då? Jo... jag kände mig precis som min egen mamma gjort när julaftonsmorgonen kom! Men det var då det! Jag har tagit mitt förnuft till fånga och gör det jag vill och hinner.

Det blir jul även i år... fast jag inte kan klättra efter väggarna eller tvätta fönster och byta gardiner överallt. Räcker inte brödet ända till jul finns det ställen där man inte gör annat än bakar bröd och där kan jag köpa det vi behöver... samma ska gäller för maten. Så hav tröst ni oroliga, utarbetade kvinnor... det blir jul oavsett hur vi gör!! Så varför inte invänta den, istället för att jaga mot den och slåss mot tidsbristen?

Nån undrar kanske hur jag mår idag? Jo... jag har fortfarande min boxhandske på vänstra handen, som ju är min "högra hand". Den läker nog som den ska och jag åker till Uppsala på fredag för att ta bort stygnen och få den gipsskena jag måste ha ett tag. Så jag kan inte dra igång nån storstädning ens om jag skulle vilja det!

Det har så klart varit lite kämpigt... för hur man än förbereder sig kan man aldrig ana hur det är att vara utan sin viktigaste hand. Vad jag än gör så saknar jag den... men så klart överlever jag... den finns ju kvar och är snart frisk igen. Jag längtar så klart efter att ta en härligt fri dusch, då jag slipper att stå där med ena handen i luften och försöka tvätta mig med den andra och klä mig utan problem... fixa håret och allt det där man gör utan att tänka på det.

För mig finns det ju ett slut på eländet, men jag kan tänka på alla som verkligen är handikappade på nåt sätt och inte ser nåt slut på sina problem! Jag blir allt lite tacksam och ödmjuk inför vetskapen om hur det kan vara!! Det tänker jag på nu när natten hastigt närmar sig första advent året 2012!

Här i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland som ligger inbäddat i den vitaste snö önskar jag er en fin första advent.

Kram
Bibbi