Nåt lite har jag gjort...

...men det har mest varit oro här igen.

Immi hade ju sytt såna här små "påsar" till att förvara små saker i och jag nappade på det och sydde några till mina "proppar" till allehanda ljudenheter. Så bra att veta var de ligger och man kan ju hänga dem en byshälla eller nåt om de ska hänga med ut! Enkelt och lagom pilligt för mig som det varit här under veckan!

KM har varit på lasarettet i Gävle några dagar. Sent på onsdagseftermiddagen upptäckte vi att han börjat blöda från operationssåret som var 14 dagar gammalt... med stygnen fortfarande kvar som tur var! Det täta förbandet var sprängfyllt med blod och läckte! Buken hade börjat anta en blåaktig färg i nedre delen och var stenhård! Hjärnan drog igång på heltryck... vad göra? Vårdcentralen var redan stängd... akuten återstod och jag packade in hundarna och "gubben" i bilen och drog iväg in till stan. Lämnade av hundarna hos min alltid hjälpsamma dotter Mita och for vidare till akuten.

Väl där fick vi komma in för bedömning omgående och sen vidare till kirurgläkare som vi fick vänta några timmar på... för hon stod och opererade! Man tog prover  som visade på blodförlust... men trycket var fortfarande bra. Strax efter tio kom hon då äntligen. Förbandet togs bort och ett par stygn sprättades upp och sen vällde det ut mörkrött levrat blod i massor. Det verkade inte vara alldeles färskt... så det har nog stått och fyllt på sig under en längre tid än vi trodde från början. Blod ser ju ofta ut att vara mycket... men nu var det... just mycket! Nu skulle det till ett tryckförband och sen vänta en dryg timme... för att sen få besked om att han måste stanna kvar för övervakning och eventuell operation!

Nu var KM i goda händer och jag åkte iväg och hämtade hundarna och kom hem vid ca. halv ett... helt slut efter att ha suttit spänd och orolig på en av akutens mindre bekväma stolar i sex timmar. Sen var det ju inte lätt att somna så det blev inte så många timmars sömn den natten! Sen fick vi veta att KM skulle vara kvar i Gävle under två dygn och om det inte slutat blöda då skulle han köras till Enköping för vidare vård! Men allt lugnade ner sig och idag fick han komma hem igen... med stygnen fortfarande kvar för att såret i annat fall skulle spricka up...p och det vore ju inte nåt att önska.

Där står vi nu och vet inte riktigt hur fortsättningen blir... men vi hoppas så klart att det inte blir nåt mer läckage så allt får läka ihop på vanligt sätt. Det är ju svårt med patienter som behöver blodförtunnande medicin när det kommer till operation och eftervård då de ju blir väldigt lättblödande. När det blir inre blödning dröjer det ju ofta ett tag innan det upptäcks... om den är sipprande och det verkar den ha varit! Behöver jag säga att jag har en mycket orolig man här hemma nu??

Vad mer kan gå snett... det undrar jag lite uppgivet... här i det gula huset!

Kram Bibbi