tisdag 8 maj 2012

Borttappade ord...

...förvirring ... blåljus och sirener!


Det har börjat om igen!! Igår eftermiddag började mardrömmen igen. Jag kunde återigen inte förstå vad L ville säga... han började om och om igen men det blev ingen riktig mening. Han blev ledsen... han blev arg och han ville absolut inte till sjukhuset igen. Bara stanna hemma och låta allt vara. Men jag kunde ju inte bara sitta och se på och inte göra det jag lärt mig för att lindra skadorna... så ambulansen kom snart med tjutande sirener. Sen gick det inte många minuter förrän de åkte och jag stod där igen med våra oroliga hundar. Jag rastade hundarna och packade in dem i bilen och åkte iväg in till stan... lämnade dem hos min yngsta dotter Mita och barnbarnet Emma och körde upp till sjukhuset.

Där var det rena kaoset...  sjuka människor överallt i väntrum, korridorer och behandlingsrum. Inte en enda plats ledig och L låg på en bår i korridoren. Han kunde prata om än inte så redigt och klart som jag önskade att han gjort. Röntgen var gjord och vi fick vänta en stund på svaret. Svaret kom och det visade inget... alltså en "Tia" igen... men det blev inläggning och man började leta en sängplats.

Jag såg mig omkring och undrade hur man kan uppehålla patientsäkerheten med alla dessa sjuka som låg och satt överallt??!! Vilken omänsklig situation för alla som behöver hjälp och vilken outhärdlig press det måste vara på personalen som måste jobba i detta kaos! Ingen personlig avskildhet, inga skärmar, människor, unga som gamla packade som kreatur i en järnvägsvagn. Vad har hänt med vården i Sverige... det undrar jag !??

Min äldsta dotter Carina och hennes två barn kom för att se hur allt var och vi väntade och väntade och till sist hade de kunnat få en säng på lungavdelningen som ligger på samma plan som strokeavdelningen där man hade stängt för nya patienter då magsjukan grasserar där... även den här gången!! Jag får vara glad över att han inte blev lagd där då!

Natten har varit lång och sömnen uteblev så klart... men det kan man ju leva med ett tag. Vid halv sex i morse ringde L och var ganska oredig och han fick inte mycket sagt... men höll med om att han nog skulle försöka sov lite till. Han hade mått illa under natten.

Vid ronden bestämdes att man ska ta kontakt med Uppsala och att göra en ny röntgen idag. De vill antagligen inte att det ska bli samma  elände som det blev förra gången och det vill ju inte jag heller. Nya rön har ju visat att 4 av tio patienter som får en "Tia-attack" utvecklar en Stroke inom 2-3 dagar... så nu gäller att hålla hoppet uppe!! Det är ju bara tre månader sen sist!!

Så... alla vänner där ute håll tummarna för oss! Vi behöver det just nu i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland!





21 kommentarer:

  1. Men Bibbi! Det var inte alls det här jag ville läsa när jag häromdagen frågade dej hur det var...

    Sitter här med en tjock klump i halsen och tårar som stiger i mina ögon. Känner såååå med er alla! Det här är inte något jag önskar er igen.

    Du må tro att jag kommer att hålla tummarna för att allt utvecklar sig till det bättre den här gången!

    Stoooor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej du Nela... inte heller vad jag vill skriva om! Men det är inte upp till oss att välja vad som ska komma i våra liv! Än kan vi se att det är rätt så bra och vi kan bara hoppas!
      Kram

      Radera
    2. Är här igen och igen... inte tror jag att du har nåt att berätta om nu, men jag vill liksom hälsa på ändå...

      Mina tankar är hos er!
      Kram!

      Radera
  2. Jag håller både tummar och tår och hoppas verkligen att allt går bra. En stor kram till dig Bibbi!

    SvaraRadera
  3. Tack Ullis... var försiktig så du inte stupar på näsan bara! Vi kämpar på och hoppas på snar bättring!
    Kram till dig

    SvaraRadera
  4. Aj då... här var inte bra.
    Tänker på er och håller tummar.
    Kram till dej!

    SvaraRadera
  5. Aj då... håller verkligen tummarna att det går bra denna gång också.
    L8

    SvaraRadera
  6. Mina bekymmer blev plötslgt väldigt små... stackars familjen i det lilla gula. Naturligtvis håller vi alla tummar, tår och tassar.

    SvaraRadera
  7. Håller tummarna och tänker på er.
    Maria i Falun

    SvaraRadera
  8. Åhhh... vad det är skönt att ha er alla... speciellt nu när här behövs uppmuntran och stöd! Idag har det inte blivit nåt gjort här utöver hundpromenaderna... tankarna hittar inga hållpunkter. Men vi hoppas att det inte blir värre än så här och att det vänder fort!
    Stort tack och kram

    SvaraRadera
  9. Bibbi!
    Inte detta, inte nu, inte igen!!!!
    Jag blir alldeles förtvivlad när jag läser vad du skriver!!!
    Håll hoppet uppe och skriv om du vill!
    Stor kram
    Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maja... man klarar mer än man tror... det vet du! Allt som kommer måste vi ju ta även om det verkar övermäktigt!!
      Ha det gott och ta hand om dig!
      Kram

      Radera
  10. Usch så tråkigt! Håller tummarna och hoppas att allt går bra.
    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tummarna får du lov att knyta upp om du ska kunna sy :D
      Tack Wivi

      Radera
  11. Sitter här med håren rakt upp armarna och en tår i ögonvrån! Mina tankar finns hos er och självklart håller jag tummarna hårt!!
    KRAM
    Lizzan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Torka tåren Lizzan och greppa kameran och fota några fina bilder jag kan titta på!
      KRAM

      Radera
  12. O Bibbi!
    Känner starkt med dig! Min svärson (47 år) fick en stroke under en OP fr ett år sedan och han kommer inte att bli bättre... Saknar logiskt tänkande, vä arm förlamad, m m. Han kommer inte tillbaka till arbetslivet!
    Stor kram till dig!
    ERSTIN

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kerstin... när jag läser det du skriver så ser jag ju klart att det finns de som har det värre än vi som åtminstone levt största delen av våra liv! När unga drabbas är det fullständig katastrof! Ni har min medkänsla!!
      KRAM

      Radera
  13. Åhhh, inte nu igen Bibbi.Just när det började så smått att rätta till sig..Många kramar o tankar till er..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu igen... så blev det trots att det började ljusna! Det är allt tur att man inte vet i förväg när ödet slår till hårt och skoningslöst.
      Man får inte mer än man orkar bära, har jag hört nånstans... men ibland undrar jag om det är nån som kollar det!!
      Kramar tillbaka!

      Radera
  14. Käre Bibbi
    Åh, nej,hvad er nu det for nogot, inte nu igen ?? Här gick jag og trodde at alt gick fremåt.

    Jag håller tummerne og tänker på dig og hoppas det bästa i Gula husetmellan hav og sjö i Norduppland :-)
    Knus
    Vibeke i DK

    SvaraRadera