Oj... här händer det saker...

... och fort går det!
På måndagförmiddag ringde telefonen... och det var op.koordinatorn i Uppsala... som undrade om jag kunde ta en återbudstid??!! Så klart svarade jag ... när blir det? I morgon... sa hon lite tvekande... oj sa jag... när behöver jag komma?! Helst idag... så vi hinner förbereda bra! Ja tack... sa jag då... så klart!! Kan du det... vad bra... då ses vi! Jag packade ihop det jag skulle ha med och ringde till sjukresor och beställde en plats. Bussen gick 12.30 så det gällde att sno på! I ensamt majestät åkte jag de 10 milen i en stor buss!

På tisdagmorgonen duschade jag för andra gången sen jag kom till avdelningen och sen fick jag en jättesnygg skjorta... med en knapp där bak... och sjukhusets snygga underbyxor i storlek 48 plus ett par strumpor i frän pippilångstrumpstil... en kort och en lång!! Så var det bara att vänta till klockan 11.00 innan det var dags för operation. Väl nere på op-avdelningen blev jag rakad i nacken... inte så snyggt... men håret växer ju ut igen! Sen packades jag in under blå pappersdukar med en otäckt start häfta på... men det blev nog bra för doktorn som skulle operera!

Så var det dags för lokalbedövning och det känns ju förstås... men efter ett tag var jag ordentligt bedövad och skalpellen kom fram. Det jag kände var när den nyskurna öppningen skulle vidgas... det kändes lite hårdhänt... men gjorde inte alls ont! Vad man gjorde var att ordna plats för dosan med batteriet under mitt vänstra revben ca 4x4 cm... det var lite trångt så doktor Anders fick jobba lite för att dosan skulle kunna pressas in i fickan! Sen skulle elektroden dras under huden upp i nacken... mellan skallbenet och huden pressades den in... bit för bit... tills den nådde nerven på höger sida i höjd med örats övre kant och väl där skulle tåten skruvas fast i dosan... det hela testas så att det verkligen fungerade... och det gjorde det så klart! Innan såren skulle sys ihop undrade jag om han... Anders... inte kunde fixa till en liten ficka för plånboken också... när han i alla fall var i farten... men han hade inte tid med det... sa han! Narkossköterskan sa att det var roligt med en patient som skojade under operationen... det är vi inte vana vid... sa hon skrattande!

När Anders började sy så var det inte så lätt att komma åt där bak i nacken och framme på bröstet då jag låg på sidan... och jag hörde honom säga att skinnet var segt... då sa jag att det blir så på både gamla kärringar och stora grisar!! Det är tur att du inte är nåtdera då... sa han leende! Där fick han ett pluspoäng!! Man får allt vara lite tacksam ibland!!

Sen var tanken att jag skulle åka hem efter några timmar... men då hade ju sista sjukbussen gått och jag var inte i stånd att befinna mig i upprätt läge... så det blev ingen hemresa förrän i går på förmiddagen. Det var jag tacksam för... jag mådde inte särskilt bra och behövde få vila under natten. Men två nätter i en sjukhussäng är rena döden för min eländiga rygg... så jag vet inte vilket som var värst... operationens sviter eller sängen!!

Jag fick en annan och mindre dosa än vad som först planerat var och den behöver man inte byta batterier på utan de kan laddas upp och det var ju bra. Men det känns lite ovant med alla grejor som hör till... en väska... stor som en dataväska modell mindre... och en till nästan lika stor förväntas jag hålla reda på och använda på rätt sätt. Fast det ordnar sig med tiden... allt nytt är ju lite svårt!!

Nu är det gjort... det som jag väntat på så länge. Nu väntar livet och allt som hör ihop med det... sen jag fått tillbaka mina krafter igen förstås... allt går nog inte på en dag... tror jag. Men det känns som om någon vakade över mig i alla fall och gav mig livet tillbaka... så nu är det upp till mig att förvalta det jag fått!!